Det är svårt att se något som helst positivt med detta rådande skitvirus som ställer till det på alla möjliga plan. Jag tar definitivt pandemin på allvar och vill varken vara en av dem som skämtar om skiten eller piskar ännu mer rädsla bland folk genom att dela bilder på tomma affärshyllor. Tror det bästa att hålla huvudet kallt och vara noga med hygienen, hålla i pengarna och ta en dag i taget.

Draken lyfter i motvind

Förutom den ”nya renligheten”, om jag ska se någon som helst mer uppsida med detta är att krisen får oss att tänka uniont och bli mer kreativa. Det finns ju belägg bakom alla gamla hederliga ordspråk som till exempel att draken lyfter i motvind. Eller som den bevingade Pegasusen som stegrar sig på bilden. 😉

Mitt planerade påskvernissage ställdes tråkigt nog in, men inte helt oväntat. Men som du är när det kommer till det här med bildproduktion finns det ju många smarta sätt att nå ut med det visuella på nätet. Så nu har jag bestämt mig för att det börjar bli dags att visa upp vad jag gjort hittills… det är bara viktigt att göra bilderna rättvisa.

Eftersom allting på jobbfronten förtillfället verkar ha fryst har jag inte så mycket annat att göra än att producera målningar och tack o lov känner jag mig verkligen superinspirerad just nu.

Det här med konst (vad som är konst eller inte) är ju en relativ sak och upp till betraktaren att avgöra. Det som någon tycker är ”fult”, älskar en annan och vice versa.

Och vem avgör egentligen vem som är konstnär eller inte?

Är man konstnär efter man har ställt ut och sålt x antal verk eller blivit erkänd inom konstnärskretsar?

Fuck jantelagen!

Låt aldrig någon annan avgöra ditt värde

Lokaltidningarna skrev flitigt om den konstnärliga debutanten Brita <3

Min mormor Brita var en lokalkändis i Bjärsjölagårdtrakten och debuterade som 83 åring med sitt första egna vernissage efter att ha varit heltidskonstnär i 15 år. Bara för att hon inte vågat stickat ut hakan tidigare på grund av jantelagen.

Jag har märkt att den äldre generationen tycker att man ska veta sin plats och inte tro för mycket om sig själv. Det där är en oerhört förlegad attityd tycket jag. Jag vet faktiskt inte om varken jantelagen eller moralkakor har gjort någon lyckligare i slutändan? Det jag vet är att jag har inte 15 år att vänta och ju längre jag lever, desto mer känns det som det är nu eller aldrig – oavsett om det har med jobb, intressen eller relationer att göra. Framförallt gäller det  relationen till mig själv och ansvarstagandet för min egen lycka.

Så jag tycker fuck jantelagen! Så länge du själv gillar och står för det du gör så kör. Allting handlar om kvalitét och resultat, så länge du gör sitt bästa och levererar på topp ska ingen annan få avgöra ditt värde. Oavsett om du sysslar med konstnärlig produktion som jag eller gör någonting helt annat. Det är ju inte helt ovanligt att man går på en utställning och något föga oidentifierbart eller ännu mindre intressant (i mina ögon) kostar en halv förmögenhet bara för att det är en viss konstnär som gjort den. Så återigen, det där med konst och vad som är konst eller inte är ytterst relativt. Som sagt, nummer ett för att lyckas (med vad som helst) måste man ju själv gilla det man gör.

Jag studerar omgivningen på samma vis som min mormor gjorde och har samma fotografiska minne som hon när det kommer till bild. Och ned penseln i handen framför staffliet mår jag som allra bäst och kan koppla av både Coronaviruset och andra vardagsbekymmer… Och jag resonerar som så, att om man vaknar klockan 05:00 på morgonen bara för att man är så ivrig att få skapa en svan eller en Pegasus, ja då är man ta mig tusan konstnär, åtminstone i själen!