På bilden: Momo och Linda Prira för Lyko. Fotocred: Viktoria Wyckan/Lyko.se

” If you hair is a mess (if there’s something strange in you neighborhood) Who you gonna call? M O M O !!! (ghostbusters)  Och kanske kan man säga att Momo är som en Ghostbuster..? Fast frisör… Typ en glammig anticimex – en grått-hår-bekämpare.  Han är i en klass för sig. Jag känner mig aldrig så snygg som när jag kommer från honom och salong Fåfäng Sthlm. Men första gången jag gick till Momo var jag faktiskt lite nervös. Kändisfrisör!

Kommer ihåg att jag bar på lite förutfattade förväntningar om hur jag trodde  att han skulle vara … Lite ”dryg” kanske? Icona Pops hovfrisör, stylist-snubben som fixar dem till alla plåtningar och följer med på deras resor. Stjärnfrisören som samarbetar med Lyko och det är till honom alla assnygga it-tjejer vänder sig till när de behöver bli ännu snyggare och ännu mer ”it.” Jag blir lite stressad av hela den där kändisgrejen… att vissa ska vara mer ”it” än andra bara för att de umgås inom rätt kretsar. Somliga är ju kända bara genom att gång på gång lyckas placera sig i skvallerpressen (eller lyckas klä sig tillräckligt fult på modeveckan. ) Tillslut är det ingen som vet hur eller varför de hamnade där från början. Min första trevande entré på salong Fåfäng Sthlm var oförglömlig …  Där kommer jag med gråa hår och min cykelhjälm, ”tant-Mallan-sportbrallan” med min lilla blogg och författare till en bok om en flodhäst med muskler av plysch … Kände mig ungefär lika ”it” som en tredagars makaronilåda med extra ost och grädde … och falukorv som ”topping”.

Resultatet blev dock super och redan vid andra besöket släppte spärren. Momo är allt annat än dryg. Han jobbar hårt och jämt. Det tar ju tid att lära känna nya människor oavsett vilka de är. Nu har vi skittrevligt varje gång och jag ser riktigt fram emot mina besök. Inte enbart för resultatet längre… utan även för att träffa denna kreativa, härliga och roliga ”kalasgrurka”.  Vi kommer nämligen båda från Västerås som kallas gurkornas stad.

Bjuder här på klassiska före- och efterbilder från förra veckans besök hos Salong Fåfäng Sthlm och Momo.

Före …

En klass för sig

Så här såg jag ut i barret efter en sommars slitage och slarv med inpackningar.

Efter …

En klass för sig

Och så här fin blev jag. Går hösten till mötes i en askig mörkbrun nyans … och utan grå bena. Kan njuta av det cirka tre veckor till.

Det här med fördomsfullhet …  Ibland måste man rannsaka sig själv. Jag VILL gärna se mig själv som en vidsynt och generös person, men jag har insett att jag är så mycket mer fördomsfull än vad jag trott. Kanske har jag blivit mer dömande med åren i takt med att livet har lugnat ner sig …? Jag har mer tid att känna efter och reflektera över vad andra gör. Ser jag inte upp kommer jag kanske bli en sådan där bitter liten tant som sitter med morgonkaffet och kontrollerar genom fönstret att grannen bär ut soporna med rätt snits. Lägger mig i andras liv. Typ den kvinnliga motsvarigheten Fredrik Backmans ”Ove”. Jag trodde nog aldrig att jag ens skulle bli en åttondels tant. But here I am! Med kaffekoppen i mitt hölster …

Livet hör du …  När min egen tillvaro gick i hundranittio och jag själv stod i händelsernas centrum drog jag (nästan) aldrig förhastade slutsatser om någon. Det vet jag. Jag var mycket mer sorglös och generös i mitt förhållande till omvärlden. På den tiden var det säkert andra som tyckte och tänkte bakom ryggen på mig …. och var avundsjuka på mitt omväxlande och ibland lite ”jet set-isch- tillvaro”…  Vilket inte bekom mig ett dugg, då jag som yngre nästan hade en övertro på mig själv och min egen förmåga. Kommer så väl ihåg hur jag som helt grön redaktör stormar in på Sportguiden-redaktionen och skulle ”göra om”, helt utan erfarenhet av tidningsproduktion. Började sälja annonser som in i vassen och inkräktade på säljarnas provision. Förstår ju i dag vad de andra måste tyckt och tänkt om mig i början, haha. Men jag var immun mot den typen av stämningar, för det som inte outades förstod jag inte. Vad skönt det var på den tiden att vara jag. Innan jag blev ”dödlig”. Då var det ”namaste” på riktigt. Inte bara någonting jag skojade om. I dag har jag så mycket mer erfarenhet. Skriver ”100” gånger bättre och skulle vara en mycket vassare redaktör. Men jag tvivlar mycket mer på mig själv i dag, än vad jag gjorde än då. Hur kommer det sig? Man säger ju att man blir ”klokare med åren” … och syftar då på att det för någonting positivt med sig  att bli äldre och visare … Men en sak är säkert –  livet var skönare när jag var ”dummare” 😉