I går mejlade jag en chefsperson på ett stort företag som jag hoppas få ett möte med inom kort. Tycker det kan kännas så himla jobbigt när någonting blir lite för viktigt. Och istället för att slappna av och skriva i min vanliga slängiga ton, spänner jag mig, krumbuktar i manegen som en cirkushäst – blir tillgjort käck.

Tyckte jag skrev världens töntigaste mejl och gick tillbaka och rannsakade mig själv och mejlets tonalitet flera gånger. Fick flashback från tonårstiden… när du varit på första dejten med en kille (the big crush) och var livrädd för att verka alltför angelägen. Eller för ointresserad? Eller för seriös? Eller för oseriös? ”Spelet…”

Den där osköna osäkerheten man tror att man ska slippa när man är 43. Men här sitter jag igen. Räknar minuterna. Sitter som på nålar och hoppas på att marknadschefen med stor ”M” ska mejla tillbaka. Så jäkla fånigt på alla sätt och vis, när vi alla vet att framgångsfaktorn i alla lägen är att vara sig själv. Att äga situationen. Och inte mejla när du är för trött. (Eller full?) Att man aldrig lär sig? Suck! Läser mejlet igen. Bra jobbat Mallan. 😉