På samma vis som jag kan känna att jag, en medleålder kvinna vid god vigör, litegrann sviker mina ideal när jag köper modemagasin med trådsmala unga modeller i bikinis för 6000 kr delen … känner jag att jag sviker mina trogna läsare en smula när jag skriver om ytligheter som skönhetsprodukter och recept. Istället för att skriva om ämen som vi kvinnor pratar om … Livsval och relationer, arbete och karriär … världen och annat som erbjuder ett dyrbarare läsarvärde … som till exempel laktosintolerans och ofrivilliga fisar!

”Där och då och kände jag mig som allt annat än Kellogstjejen på flingpaketet”

Laktosmagen, fisen och jag

 

Att vara laktosintolerant är ingentnig man skojar bort. Du som sitter på samma toa ( läs: i samma båt) som jag vet vad jag menar. I går eftermiddag när jag hälsade på pappa i Västerås och efter lunchen fick för mig att jag skulle ut och springa, höll jag bokstavligen på att skita på mig i joggingspåret som repressalie för att jag glömde bort mig och tog av Rhode Island-dressing till mozarellasalladen. Heja mig?

Som laktosintolerant behöver man inte ens ta mycket dressing för att få ”effekt”. Nöden har ingen lag. Jag var bara några hundradels sekunder från att behöva sätta mig och ”panikleverera” i skogen. Men medvetenheten om att jag inte hade med mig några extratrosor i väskan fick mig att bita ihop. Där och då och kände mig som allt annat än Kellogstjejen på flingpaketet, men som TUR VAR klarade jag mig ända hem till pappas toalett.
Eventuellt kan diarréattacken delvis berott på värmeslag? Att springa 8 kilometer i stekhetta kan få den lugnaste magen att kapitulera.

Pappa, som varje klok förälder hade gjort, ifrågasatte starkt sundheten att ge sig ut och jogga i 30 gradig värme. ”Ska du verkligen ut och springa NU”? Sa han med en smått bekymrad uppsyn. ”Ja, det är nyttigt att sätta sig över sig själv och ge sig ut även när det regnar och när det är varmt”, svarade jag envist (läs: i sann självplågar-anda) tillbaka. Men i efterhand, när jag satt där på toaletten och hade ett så kallat ”religiöst moment” (efter att ha knipit i de cirka 2 km hem från eljusspåret) kunde jag kanske hålla med om att han hade haft rätt.

Laktosintoleransen, Rhode Island-dressingen och skogsfadäsen

Som man bäddar får man …

När jag stapplade fram där i vånda med härligheten på väg ut, lovade jag mig själv att det från och med nu får vara slutskarvat! Inget mer höftande eller ”glömma bort ”att läsa på ettiketterna. Jag är sjukt trött på att gå med svullen och ständigt gasig mage. Att alltid vara rädd för att råka släppa mig i fel läge. Laktosintolerans är ofarligt men symptomen (magknip, gaser och diarré) kan vara nog så jobbiga. Laktosintolerans är ingenting som kommer ”växa bort” med tiden. Du kan inte bli av med den, bara lära dig att reglera den.

”Det var en fin dag. Himlen var blå, solen sken och vattnet var stilla. En perfekt dag för snorkling! Och jag såg den inte komma. Visste du att hajar jagar i flock?!” sa hen som överlevde hajattacken.

Jag  borde förstått det. Men jag såg ”den” heller inte komma.

Nu ska jag ta nya tag och ta kontroll över magen, baka mitt eget bröd och göra min egen granola och så vidare.

Note to self. Ha alltid ett par extra trosor i handväskan och medhav toapapper i spåret.