Kanske var du en av alla tjugotusen taggade tjejer som sprang Tjejmilen i lördags? Och kanske passerade du mig, eller jag dig? Även om vi inte var medvetna om varandra. För där och då, i klungan av peppade löpare med nummerlappar, är det enda man tänker på att hitta sin startgrupp och komma iväg när startskottet avfyras.

I år var det som sagt 20 000 tjejer (!!!) som sprang Tjejmilen. Därav är det inte svårt att förstå att det var trångt och mysigt på Gärdet och lätt att missa bekanta i folkhavet. Jag sprang i sällskap med Shirin i startgrupp 4 (när man springer med tidtagning och på cirka timmen eller snabbare) Vi hade bestämt att skita i att hetsa efter personbästa och betrakta loppet som en ”springdejt” (istället för att fika) då vi inte setts på länge. Det där med att hålla på och stressa upp sig, för att prestera på tid, förtar hela upplevelsen enligt mig.
Jag tycker så här. Är man inte tillräckligt löpstark och snabb för att springa i snabbaste gruppen så varför pressa sig själv? Slingan från Gärdet runt Djurgården är otroligt vacker och stämningen på tjejlopp är härlig. Det finns vätskestationer, hejarklackar och underhållning efter vägen. Allt det där trevliga missar man ju om man stressar och ska sicksacka sig förbi människor bara för att springa några minuter snabbare. Liksom vad gör det för skillnad för någon, om jag springer på 55 min (som jag vet att jag klarar) eller kommer i mål tio minuter senare?

Tips inför nästa års Tjejmil

Jag tycker inte man som motionär ska behöva känna någon press att prestera på Tjejmilen (eller något lopp för den delen) men en sak som jag inte riktigt förstår … är varför man anmäler sig till en snabb grupp och nästan omedelbart efter starten börjar promenera och gör sig själv till en bromskloss? Det tycker jag är lite fräckt. Jag förstår, naturligtvis, om man får håll, vrickar fotleden eller får ont i knät … Skador kan hända den bästa. Men det är lite väl många som samtidigt börjar gå, för att det ska vara olycksfall. Jag hoppas såklart att jag har fel, men för mig verkar det vara en uttänkt strategi… Det vill säga att man anmäler sig i en tidig startgrupp för att komma i mål tidigare?

Men som sagt, jag hoppas att det bara är en tillfällighet att det är väldigt många på en och samma gång som råkar överskatta sin egen kondition och uthållighet?
Det var även en hel del olycksfall längs vägen … Ambulans och sjukvårdare. Knäskador (gissar jag) och svimningar … Jag kan såklart inte veta säkert men jag misstänker att en del av svimningarna berodde på vätskebrist?
Anmälan inför nästa års Tjejmil är öppen och det är väl klart att vi springer nästa år med?! (Vilka av mina läsare är på?)
Jag är ingen löpcoach, men har sprungit rätt många lopp i mina dar. Så om jag skulle ge några ”amatör-lived and learn-tips” inför nästa års Tjejmil skulle det vara:

1. Ladda DAGARNA innan loppet – Vila, ät och drick ordentligt med vätska. ”Testa inte milen”, så sent inpå som på torsdagen samma vecka (om du springer på lördagen som sist) och undvik alkohol. Vila från löpning, lägg dig i tid på kvällen, fyll på med kolhydrater och drick vatten. Det du gör samma morgon har inte så avgörande betydelse som man kanske kan tro. Men en tallrik gröt och en resorb till frukost är aldrig fel. Tänk även på solskyddsfaktor om det är soligt ute som det var lördags.

2. Gå inte ut för hårt i början … Ta det lugnt de första kilometrarna. Slappna av i axlarna, korta av steget och”trippa” i uppförsbackarna (och öppna upp bröstkorgen hela vägen upp). Använd armarna, låtsas att du har stavar som hjälper till. Och låt fötterna ”rulla” (bromsa inte) nedför. Drick vatten längs vägen om än så ta några klunkar bara.

3. Spring i rymliga skor. Fötterna svullnar i regel. Och du kan få kramp i fötterna och blå tånaglar om du springer i för små dojor.

4. Ha kul längs vägen! Döda inte upplevelsen genom att börja hetsa och prestera. Så länge du inte är proffslöpare förstås.

Avrundningsvis vill jag TACKA gulliga Marie Norrstrand, min räddande ängel, på Springtime Travel som hjälpte mig att fixa min startplats då anmälan hade stängt när jag, sent omsider, kom på att jag ville springa loppet med Shirin. Tack snälla du för att du räddade mitt lopp, så att jag har ett soligt minne att plocka fram när höstmörkret inkräktar på träningsmotivationen.

Tjejmilen 2019 – vilket löparparty!

En målgångsbild i all sin stillhet. Skämdes lite grann åt bilden från 2017, när jag, Anna och Millan stod och bet i medlajerna. Precis som om Tjejmilen vore ”världens grej” att genomföra. Det är ju inget maraton om man säger så. ”Bara” en mil och inte särskilt kuperat. Relativt lätta 10 kilometrar skulle jag vilja påstå jämfört med mer kuperade lopp som t.ex. Midnattsloppet och ToppLoppet.

Tjejmilen 2019 – vilket löparparty!

Den här coola kvinnan har sprungit Tjejmilen 30 gånger. Undrar just om jag kan säga det när jag själv är i hennes ålder? Jag kan ha sprungit just Tjejmilen 5 gånger, om jag inte minns fel?

Tjejmilen 2019 – vilket löparparty!

Morgonen började med utomhusyoga på Shirins klass i Hammarby sjöstad. Så himla idealistsikt att starta morgonen med yoga på en brygga.

Tjejmilen 2019 – vilket löparparty!

Det känns så himla skönt att jag verkligen har lyckats hålla i mina goda vanor som jag anlagt under sommaren. Jag är fortfarande både godis- och vinfri och mår super! Känner mig pigg, fokuserad och glad. Tänk att en ovana man hade tidigare (som att ständigt och jämt köpa några lösgodisbitar när man handlade mat) numera känns otänkbar?

Tjejmilen 2019 – vilket löparparty!

Lyxen att få yoga här! Tyvärr (och kanske tur) var det sista utomhusyogan för säsongen. Den här veckan har ju inte vädret varit lika tilltalande. Lustigt hur snabbt det kan svänga!