“Annars då … bilen går bra? Hade du en kul helg?” Standardfrågan på en måndag. Definiera “kul”?  Let´s Dance är jättekul. Förutsatt att du är människotypen som går igång på att sitta med sandpapperstorr strupe och stekas i en bastuhet inspelningsstudio. Klappa händerna på kommando, som en dresserad cirkussäl i direktsändning. Och för att man ska bli en ännu roligare och mer lössläppt tv-publik får man vin i pausen. Trängas med “riktiga kändisar” varvat med “wannabes”. Om du är den människan, då är Let´s Dance den perfekta fredagsaktiviteten för dig. 😉

Det här med kändisar och kändisskap  … Ärligt talat fattar jag inte varför folk är så sjukt imponerade av kändisar? Eller varför man vill bli känd till vilket pris som helst?! “Jag vill bli känd”, hör man unga svara på frågan om vad de vill bli när de växer upp. Tycker den där “it´s all about me-mentaliteten”är så oerhört narcissistisk. Jag älskar min man, men jag älskar  inte den hierarkiska (kändis)kultur som han representerar. Har en människa ett större värde för att hon/han syns på tv eller har en stor YouTube-kanal eller blogg, jämfört med någon med ett vanligt knegarjobb?

Jag har fått höra att flera i min mammas omgivning nere i Skåne tror att jag och Mårten lever i sus och dus för att han är på tv ibland, och att vi då och då syns i skvallerblaskor. Det där tycker jag är en märklig vanföreställning tycker jag. Här hemma i köket, där jag sitter och skriver 99% av tiden, finns det varken rosa moln eller luftslott.

Hemma hos oss finns inga rosa moln eller luftslott

Hemma hos oss finns varken rosa moln eller luftslott, men det finns mycket kämparvilja och kärlek.

Klart, man ska absolut inte sticka under stolen med att det kan medföra vissa positiva bieffekter med att Mårten är en offentlig person, men ett kändisskap är långt ifrån lösningen på ett lyckligt liv. Vi kämpar och jobbar hårt precis som alla andra i vårt avlånga land. Kanske hårdare till och med? Framgången kommer inte och knackar på dörren för någon. Åh nej! För att komma dit Mårten har tagit sig i dag finns det många försakade familjehögtider  i bagaget … Jobba på julafton. Jobba på Midsommarafton. Alltid gå hem tidigast från festen (det närmaste jag är att slå “klackarna i taket” numera är när jag slår sneakerssulorna på löpbandet) Och allt som oftast kombineras semester med jobb. Att “ta helg” och sovmorgnar existerar inte ens i Mårtens vokabulär. Att han är uppe och “nattgympar” är ofta hans enda chans att hinna med sig själv och få lite egentid.

Jag tror inte att folk riktigt kan förstå hur galet Mårtens arbetsschema (vårt liv) är? Ta förra helgen som exempel: På torsdagen, efter Mårtens sista kund 17.30, gasade vi de 43 milen ner till Blekinge för att lämna hundarna hos hans föräldrar. Vi kom fram halv ett på natten. I säng och upp tidigt för förbereda föreläsningen och hämta Juli på skolan klockan 14.00 i Lund. Föreläsning på Gerdahallen tidigt på lördagen, och köra från Malmö med omvägen via Mörrum för att hämta hundarna och hemma klockan 23.00. Ingen rast, ingen ro – det är så vårt liv för det mesta ser ut – “Hej och välkommen, till mitt “glamorösa jet set-liv!”

Hemma hos oss finns inga rosa moln eller luftslott

Då och då gör jag en bonussupermorsa-insats 😉 Skulle kunna bli en rätt kul blogg – bonusmorsan.se 😉

När jag skriver det här är Mårten iväg och jobbar på en söndag. För att sedan hem och vända och fixa lunch till Juli. För att sedan i väg igen och planera en träningsdag i maj. Vi har väldigt lite, nästintill obefintligt privat socialt umgänge med andra, parmiddagar osv, eftersom att Mårten (nästan) aldrig är ledig. Det är något jag kan sakna många gånger. 

Smarta människor förstår att vi är ett team. Då vi driver ett familjeföretag sitter jag och gör en massa tråkjobb (admin) som inte syns utåt – följa upp resor, kunder och jobba på press. Se till att allting stäms av och faktureras. Då och då försöker jag göra en bonussupermorsa-insats, men har inte riktigt begåvats med den genen. Jag är förhoppningsvis rolig att hänga med? Men det här med matlagning och hemmafix är inte två av mina starkaste skills om jag säger så … 😉

Mårten sparade inte på krutet när vi träffades. Det var inte särskilt svårt att falla när resor och rosor länge kantade vår vardag. Men det var inte det som fick mig “över kanten”. Trygghet och tillit i ett äktenskap/relation är ett sjukt underskattat attribut. Mårten är den första mannen jag litat på till hundra procent. Jag kände redan från första stund att han bara ville ha mig, och inte hade “10 andra bollar” i luften. Det spelar ingen roll vilka heta snyggingar han tränar, han har fortfarande bara ögon för mig. Det vet jag. Trots att han numera, allt för oftast ser mig osminkad och i nersölade myskläder, och får städa bajsränder i toaletten efter mig, haha! (det är kärlek det)

Min och Mårtens relation började med en tidningsintervju då jag på den tiden var redaktör för ett sportmagasin. När jag sedan gifte mig med Mårten för fem år sedan, som på den tiden var tv-tränare i Biggest Loser, var det aldrig kändislivet som lockade mig.

Vissa undrade vad det var med just honom som gjorde att jag gifte mig så snabbt? Det var naturligtvis en massa faktorer som påverkade, men Mårten är den första man jag någonsin känt mig riktigt trygg med. Han är så annorlunda … Lite säregen sådär … på ett bra sätt. Och jag med. Det är säkert därför vi (för det mesta) funkar så bra ihop. Han är principfast (“en man av sitt ord”), har starka grundvärderingar (vilket jag också har) och besitter oerhört fina egenskaper, vilka är svåra att hitta i  människor i dag, när valmöjligheterna i princip är obegränsade. Bara att klicka hem något “nytt” när det gamla blir vardag. 😉

Nog filosoferat av mig. Önskar dig en mysig måndag!