Just nu skulpterar jag en ”Kåseberga-ko”… i gips. Ett ko-huvud storleksmässigt som en riktig (liten) ko. Ett testprojekt som av ren tur råkade flyga då jag aldrig tidigare jobbat med skulptur. Först byggde jag stommen i kycklingnät som jag fyllde med bollar av tidningspapper… Sen virade jag tidningspapper och silkespapper runt huvudet (läs: klistrade på) för att därefter göra detaljer i papier mache. Så, kom jag på tanken att komplettera med gips och travade iväg och köpte gipspulver på påse (ja, som en mjölpåse) För att göra gips blandar man gipspulver med vatten… Ett material som torkar snabbt som gör det utmanande att forma det fritt (utan form). Kreativitet kräver mod. Att våga chansa (för att utvecklas) är viktigt på den konstnärliga resan, men kan naturligtvis bli dyrt, både i tid och i pengar. Men på ren flax verkar jag faktiskt ha lyckats fått gipsstommen att hålla. Ja, du ska såklart få se den när den är klar …

Det här är min absolut första gipsko. Och den är episk. Den må kanske inte se mycket ut för världen, men för mig och mitt konstnärskap kommer den garanterat gå till historien.

Som du vet som följer min blogg jobbar jag mot ett långsiktigt mål och att ställa ut med eget vernissage våren 2021. Rätt kaxigt av en (än så länge) oetablerad konstnär kanske man kan tycka? Och jag själv pendlar mellan att känna mig vid gott mod och tycka att det här är den mest självklara satsningen i världen… för att i nästa stund seriöst ifrågasätta vad jag håller på med… All värdefull tid av mitt liv som jag lägger ner på det här… Men återkommer hela tiden till hur himla BRA skapandet får mig att må. Så slutsatsen är att det är värt det. Varje krona. Varje minut.

När jag skapar uppfylls jag av känslan av att vara så nära mitt sanna jag som det bara går. Individsamhället uppmanar till att man ska ”leva sitt eget liv”(för sin egen skull). Människan är flockdjur och jag tror varken man kan… eller bör leva livet för sin egen skull (läs: om man som jag lever i en tvåsamhet eller familj) såvida man inte är sociopat. Däremot är det ju viktigt att det liv man har valt känns meningsfullt. Skapandet skänker mitt liv mening (och jag gör det varje dag) oavsett om andra gillar min konst eller ej… Och jag tror att på det viset måste det vara… för att lyckas… oavsett gebit… Drivkraften måste komma inifrån. Det är ett ofrånkomligt krav.

Man har ju läst om hur popband (med musiken som största intresse) år efter år suttit och övat i sitt källargarage innan de blivit upptäckta… Men de flesta band förblir oupptäckta. På samma vis är det ju men oss konstnärs wannabes. Jag gissar att jag kommer ha min konstnärliga peak som 50-60 åring… Efter många års övande och med många gipskor i bagaget.

Vardet av att vaga chansa

Jag har en vision… det är inte alltid att resultatet överensstämmer med visionen… men “so far so good”.

vardet av att vaga chans

Kohuvudet innan puts och blommor …

 

vardet av att vaga chansa

Än så länge är jag bara glad över att jag ens har lyckats forma en koliknande sak i gips.

vardet av att vaga chansa

Mitt första “misslyckande”… Eller lärdom? Försökte porträttera min bonussysters dotter på häst i kol men fick inte till ansiktet (0,75 cm) … suddade tills det gick hål i pappret och slängde skissen. Efteråt bestämde mig för att från och med nu ska jag spara alla mindre lyckade verk och göra något kreativt av det senare… En fondvägg full av lärdomar kanske?.-)

Nu är denna typ klar… Kamelonter i regnbågens färger…

Detta är kanske ett verk som jag skulle kunna tänka mig att skänka till ett barnsjukhus… men vilket i så fall? Och skulle det uppskattas? Tips?