Jag tycker själv att det är lite larvigt när man använder sig av cliffhangers för att göra sig själv mer spännande. ”kan inte berätta om detta jättejättestora nu men snaaart ska ni få veta…” Alltid så stort. Alltid i centrum av allting. För man är ju så himla viktig. Oftast är det en liten skitsak som haussas up, utan något som helst värde för omvärlden. Men under sommaren har även jag gjort mig skyldig till en och annan befogad cliffhanger om mitt kommande uppdrag som jag faktiskt tror vara till stor glädje för andra – en innovation som jag nu kan dela med mig av. En superfiffig tjänst som jag tror både kan komma till att revolutionera mediabranschen samt hjälpa många företag ekonomiskt, såväl mindre som större, i efterdyningarna av coronakrisen.

Jag har nämligen ingått ett samarbete och tagit på mig ett nytt uppdrag för betaltjänsten Exodox som hjälper oss contributers, oavsett bransch och nisch, att värdera och ta betalt för sitt innehåll på nätet. Inom kort lovar jag berätta mer om möjligheterna med Exodox men i dag ska jag berätta om min minst sagt annorlunda introduktion med mina nya kollegor.

Den elektriska kjolen. I somras köpte jag en ny, marinblå långkjol på seccondhand-butik. 50kr tror jag att jag betalade för klenoden. Idag förstod jag varför den var så himla billig. Så fort jag hunnit utanför dörren (men tillräckligt stressad för att inte hinna hem och byta om till något annat) börjar fanskapet inkräkta mot låren. Vad gör man när man klätt upp sig för att träffa sina nya kollegor och kjolen (läs:pytonormen) försöker äta upp ens ”privata delar” som om de vore ett byte på en uppvisningsutfodring på Skansenakvariet. Kalle 6 år på bussen.”Mamma, mamma titta när ormen äter upp tanten!”

I desperation messar jag min mamma och ber om husmorstips i syfte att motverka en statisk kjol med enorm aptit. ”Gå snabbt och se glad ut”, fick jag tillbaka. Ja, det verkade rimligt.

Skithunden. Efter diverse Lill-Lindfors-chockar tog jag mig i mål, för övrigt intakt, till Exodox huvudkontor för lunchmöte. Jag och hunden. Min vapendragare Nitro. Mötet drar igång med kollegor som jag träffar för första gången… Mitt i presentationen av mig själv noterar jag hur hundskrället (ja, stackars honom såklart) börjar snurra rundor vid dörren i konferensrummet och innan jag hinner reagera sätter sig och skiter på heltäckningsmattan. Diarrékaskad! Naturligtvis, ska det som aldrig händer annars ske JUST I DAG. De enda (två) gångerna Nitro har skitit på sig inomhus eller spytt är när han varit med på viktiga möten. Då passar han på. “Mattes lilla pälskling”.

Hursomhelst, det som inte dödar härdar och ”first impression.. last”?  Eller, tur att man har förstående kollegor. Och lika bra att “riva av plåstret direkt”… och visa vem man egentligen är. Även i förlängningen av en hund.

Note to self. Var är kameran när man behöver föreviga ett så kallat “Instagram moment” som gör avtryck på riktigt?

Elektriska kjolen. Skithunden. Och bästa, mest kreativa kollegorna på innovationen Exodox.