Idag sprang jag och Malin Rosa Bandet-loppet på Lidingö- kanske Stockholms mest kuperade lopp. Jag pinnade tappert på i mina nya skor från Saucony med minibaren på ryggen, det vill säga två mini-rosé-bubbelflaskor i min löparryggsäck. Med dem skulle vi skulle vi skåla symboliskt efter målgången, för Carina och Monica – Malins PT-klient som gick bort i cancer. Väl i mål korkade vi upp. Eftersom Malin körde bil drack jag även upp hennes bubbel. Haha, Carina, det hade du gillat.

Det var på vippen att vi missade starttiden så vi hann inte med att värma upp, utan sprang rakt på första uppförsbacken. Det började tufft men blev lättare vart efter musklerna och andningen kom igång. Musklerna behövs syresättas för att orka, det är hela vitsen med uppvärmningen.

Sedan flera år tillbaka har jag skapat en hashtag; Flåsa i rosa – ja, det gjorde vi bokstavligen. Vi och en massa andra rosaklädda damer. Mestadels kvinnor. Men även män. Alla är vi ju på något sätt drabbade av cancer. Denna skydda sjukdom gör ju inte skillnad på könen.

Uppför den beryktade Abborrbacken sjöng vi Loppsången, en specialskriven text av vår vän Christian, till melodin från Mössens arbetarsång i Askungensagan. Jag tycker att alla borde testa att sjunga i uppförsbackarna. Vet inte om kraftansträngningen skönsång underlättar själva rörelsen uppför, men det blir betydligt roligare med sång och skratt.

Vårt mål med löpningen var inte prestation, utan att ha kul på vägen. Vi hamnade på tiden 58 minuter och var nöjda med att springa detta kuperade millopp under timmen.

Nu har vi bestämt att vi ska fortsätta att ha lopp som vår stående kompisaktivitet och siktar på ännu ett lopp i oktober.

Läs mer Storleken har betydelse. Alla som påstår motsatsen ljuger.

Jag sprang för dig, Carina. Det hade du gillat.

Jag gillade att skosnörena gick i linje med temat.