Jag skrollar i min Instagram-feed och möts av en bild på en fotomodellssmal kvinna i svindyra designerjeans som håller en Refresher-kola i sin hand övanför linningen (en fotovinkel som framhäver tydligt mellanrummet mellan låren) med hastagen #childhood. Samma kvinna har i ett tidigare (ett av många) snaskinlägg postat en bild på en kartong macarones i regnbågens färger med kommentaren: ”Afternoon treat”. Jag skrollar vidare och möts av en glassfest med extra allt (munkar, godis och grädde – vad får man inte plats med på en glass?) postat av en av Sveriges mest följda modebloggare med 1,2 miljoner followers och kommentaren: ”Oh my, oh my! Give it to me!” Vad handlar egentligen det där om? Har godis blivit mode? Har man ett sorts socialt övertag (mer klass?) för att man är snygg och smal av naturen och kan vältra sig i godis, utan att det syns på vågen? Och är det verkigen okej att sockerbomba Instagram bara för att man kan?
Hade det varit lika classy och politiskt korrekt för en överviktig person att posta lösviktsgodis och kakor ovan sin utbuktande Haléns-jeanslinning och äppelrunda lår. Anses det chict att greppa en glasstrut med en knubbig nymanikyererade näve? Kanske om du heter Ashley Graham och är världens mest anlitade plus size-modell med omslag för Sports Illustrated Swimsuit.
Efter veckan på Mallis där många deltagare kämpade med vikten som direkt konsekvens av olika livstrauman, väcker den här typen av inlägg större skeptisism hos mig tidigare: Någons make hade dött knall och fall, endast 40 år, i joggingspåret. En annan kvinna hade misshandlats svårt i år av sin föredetta kille – idioten hade bokstavligen låst in henne och tvångsmatat henne med godis.
För denna målgrupp med beroendproblem är det en stor utmaning varje gång de måste passera godisdisken i kassakön.
Är det okej, för någon, att posta godis-bilder på Instagram?
Frågan kvarstår: Är det verkligen okej, för någon, att strössla bilder med godis på Instagram?
Jag, min träningsprofilsstatus till trots, är långtifrån något renlevnadshelgon: Då och då har jag gjort mig skyldig till en post på american pancaces, glass och en och annan delicatoboll på Instagram – liksom för att demonstrera att jag också är ”bara människa” med cheesy kommentarer som: ”Något av det bästa med att bli vuxen är att man kan äta chokladboll istället för banan.” ”Vissa dagar vill man hellre ha tårta iställer för grapefrukt.” Allt det där har jag delat med gott uppsåt i ett avdramatiserande syfte. Det är ju ett enkelt resonemang för mig kan man kanske tycka? En medveten och balanserad person som jag. Även om jag med kommer ha svårt att hålla fingrarna borta från godisskålen under påsken, är det skillnad på sug och sug. En chokladboll för mig blir inte två eller 10.
Efter Mallis har jag börjat ifrågasätta mitt eget och andra hälosinspiratörers sociala ansvar när det kommer till sockerfrågan (”det dolda vita giftet”) gentemot våra medmänniskor som kämpar med sockerberoende …
Socker smyger sig in i våra livsmedel och även i ”vanlig hederlig mat”. Den lagliga ”drog” som de flesta av oss, mer eller mindre, dagligen kämpar för att stå emot i vardagen. Socker är väl det sista vi behöver uppdatera i våra följares feed, när det finns så mycket annat gott och sunt att inspirera med?
Varför posta bilder på godis när det finns så mycket annat gott och sunt att inspirera med?
För det finns faktiskt skillnader när det kommer till arvsanlag och sockersug. Vissa är födda med en mycket starkare ”köpreflex” efter socker och alkohol än andra. Det är oftast ingen tillfällighet att ”smalisar” beskriver sig själva som ”salt- och matmänniskor”. För en sådan person räcker det med EN bit choklad och inte hela godisskålen. Att ”äta med måtta” kan skilja sig oerhört mycket beroende på vem du frågar. Ögat uppfattar även saker och ting olika beroende på en människas bakgrund, hur vi mår och förhåller oss till olika situationer:
I en bild där en supersnygg kvinna med trendig skinnjacka och välmanikyrerade naglar håller en färgglad glass – uppfattar förmodligen den modeintresserade smalisen jackärmens signifikanta dragkedjedetalj medan den matglada jojobantaren ser bara GLASSEN.
Kanske är det just den bilden som blir den utlösande faktorn som får jojobantaren att inleda ett matmaraton i dagar?
Och kanske har även jag i min strävan att vara ”mänsklig”, gjort mig skyldig till en och annan misslyckad matdag? Är det att vara en förebild? Så, frågan kvarstår: Är det verkligen okej, för mig eller för någon annan hälsoinspiratör, att strössla bilder med godis på Instagram? Den quizzen tåls att tänka på. 😉
Jag är inget renlevnadshelgon men ifrågasätter mitt eget och andra hälsoinspiratörers sociala ansvar gentemot våra medmänniskor som kämpar där ute med sockerberoende. Foto: Sandra Birgersdotter
Det här är ett intressant ämne värt att debattera! Det är viktigt att belysa vilka starka signaler som skickas ut via sociala medier, och hur olika detta påverkar människor. Det går såklart inte att ta hänsyn till alla tänkbara aspekter när man ska publicera något på t.ex. instagram och i bloggar, för då hade inga inlägg kunnat göras. Men jag tror att det behöver finnas en större ansvarskänsla hos personer som förvaltar populära konton med många följare, och en ökad förståelse för vilka signaler man skickar ut – och hur många som faktiskt påverkas av dessa budskap. Bra att du lyfte detta! Precis som kommentarerna här belyser, så tolkar varje mottagare/läsare alla budskap olika beroende på bakgrund, livssituation etc. Det finns inget rätt eller fel, men utgångspunkten bör, precis som du skriver, vara att man reflekterar kring vilka budskap och ideal man förmedlar, och hur detta kan tolkas av våra medmänniskor. Både i verkliga livet, och i mediala sammanhang. Det är inte lätt att göra rätt. Men du visar tydlig omtanke till dina läsare och följare!
Helt ärligt blir jag dom ”tjockis” och relativt beroende av socker mer triggade av ett sånt här inlägg än bilder på sötsaker på Instagram eller bloggar. Sånt här får mig att känna mig pissdålig och jag överväger varje gång jag läser en sån här text att bara gräva ner mig och sluta äta. Vet du vad jag känner när jag tittar på godis på bild? I princip ingenting om jag inte råkar vara superhungrig just då.
Kan inte folk bara få posta vad de vill och äta vad de vill utan att folk ska kommentera det hela tiden? Att prata om det såhär triggar mer än det hjälper.
Hej Beatrice,
Jag beklagar verkligen att jag fick dig att känna dig på det viset. Det var, som du säkert förstår (???), aldrig min avsikt. Tror att människor kan känna väldigt olika inför en och samma situation. Ber om ursäkt om jag gjorde dig ledsen. Varma hälsningar/Malin
Mycket bra skrivet!
Jag tänker på alla som lever med ett beroende där suget efter socker, nikotin eller alkohol, har samma styrka, men som ger konsekvenser av olika slag.
Den här grupperna har det allra svårast att förändra sina vanor.
Det går att komma ur men det krävs både pannben och hjälp för att det ska lyckas, det gäller all-in, finns inga mellanlägen.
Att se dessa gottisbilder (eller för den delen även bilder på vin/champagneskålande) med vältränade ”snyggingar” är som en fet smäll till alla som kämpar med sina beroendekroppar.
Inte för att jag tror att de visar bilderna för att skada någon, det är snarare tanklöshet, okunnighet eller sponsorförmåner…
Eller har det, som du nämner, gått mode i det?