Jag skrollar i min Instagram-feed och möts av en bild på en fotomodellssmal kvinna i svindyra designerjeans som håller en Refresher-kola i sin hand övanför linningen (en fotovinkel som framhäver tydligt mellanrummet mellan låren) med hastagen #childhood. Samma kvinna har i ett tidigare (ett av många) snaskinlägg postat en bild på en kartong macarones i regnbågens färger med kommentaren: “Afternoon treat”. Jag skrollar vidare och möts av en glassfest med extra allt (munkar, godis och grädde – vad får man inte plats med på en glass?) postat av en av Sveriges mest följda modebloggare med 1,2 miljoner followers och kommentaren: “Oh my, oh my! Give it to me!”  Vad handlar egentligen det där om? Har godis blivit mode? Har man ett sorts socialt övertag (mer klass?) för att man är snygg och smal av naturen och kan vältra sig i godis, utan att det syns på vågen? Och är det verkigen okej att sockerbomba Instagram bara för att man kan?

Hade det varit lika classy och politiskt korrekt för en överviktig person att posta lösviktsgodis och kakor ovan sin utbuktande Haléns-jeanslinning och äppelrunda lår. Anses det chict att greppa en glasstrut med en knubbig nymanikyererade näve? Kanske om du heter Ashley Graham och är världens mest anlitade plus size-modell med omslag för Sports Illustrated Swimsuit.

Efter veckan på Mallis där många deltagare kämpade med vikten som direkt konsekvens av olika livstrauman, väcker den här typen av inlägg större skeptisism hos mig tidigare: Någons make hade dött knall och fall, endast 40 år, i joggingspåret. En annan kvinna hade misshandlats svårt i år av sin föredetta kille – idioten hade bokstavligen låst in henne och tvångsmatat henne med godis.

För denna målgrupp med beroendproblem är det en stor utmaning varje gång de måste passera godisdisken i kassakön.

Är det okej, för någon, att posta godis-bilder på Instagram?

Frågan kvarstår: Är det verkligen okej, för någon, att strössla bilder med godis på Instagram?

Jag, min träningsprofilsstatus till trots, är långtifrån något renlevnadshelgon: Då och då har jag gjort mig skyldig till en post på american pancaces, glass och en och annan delicatoboll på Instagram – liksom för att demonstrera att jag också är “bara människa” med cheesy kommentarer som: “Något av det bästa med att bli vuxen är att man kan äta chokladboll istället för banan.” “Vissa dagar vill man hellre ha tårta iställer för grapefrukt.” Allt det där har jag delat med gott uppsåt i ett avdramatiserande syfte. Det är ju ett enkelt resonemang för mig kan man kanske tycka? En medveten och balanserad person som jag. Även om jag med kommer ha svårt att hålla fingrarna borta från godisskålen under påsken, är det skillnad på sug och sug. En chokladboll för mig blir inte två eller 10.

Efter Mallis har jag börjat ifrågasätta mitt eget och andra hälosinspiratörers sociala ansvar när det kommer till sockerfrågan (“det dolda vita giftet”) gentemot våra medmänniskor som kämpar med sockerberoende …

Socker smyger sig in i våra livsmedel och även i “vanlig hederlig mat”. Den lagliga “drog” som de flesta av oss, mer eller mindre, dagligen kämpar för att stå emot i vardagen. Socker är väl det sista vi behöver uppdatera i våra följares feed, när det finns så mycket annat gott och sunt att inspirera med?

Varför posta bilder på godis när det finns så mycket annat gott och sunt att inspirera med?

För det finns faktiskt skillnader när det kommer till arvsanlag och sockersug. Vissa är födda med en mycket starkare “köpreflex” efter socker och alkohol än andra. Det är oftast ingen tillfällighet att “smalisar” beskriver sig själva som “salt- och matmänniskor”. För en sådan person räcker det med EN bit choklad och inte hela godisskålen. Att “äta med måtta” kan skilja sig oerhört mycket beroende på vem du frågar. Ögat uppfattar även saker och ting olika beroende på en människas bakgrund, hur vi mår och förhåller oss till olika situationer:

I en bild där en supersnygg kvinna med trendig skinnjacka och välmanikyrerade naglar håller en färgglad glass – uppfattar förmodligen den modeintresserade smalisen jackärmens signifikanta dragkedjedetalj medan den matglada jojobantaren ser bara GLASSEN.

Kanske är det just den bilden som blir den utlösande faktorn som får jojobantaren att inleda ett matmaraton i dagar?

Och kanske har även jag i min strävan att vara “mänsklig”, gjort mig skyldig till en och annan misslyckad matdag? Är det att vara en förebild? Så, frågan kvarstår: Är det verkligen okej, för mig eller för någon annan hälsoinspiratör, att strössla bilder med godis på Instagram? Den quizzen tåls att tänka på. 😉

Jag är inget renlevnadshelgon men ifrågasätter mitt eget och andra hälsoinspiratörers sociala ansvar gentemot våra medmänniskor som kämpar där ute med sockerberoende. Foto: Sandra Birgersdotter