Det här med att åldras i flödet… Känner mig fortfarande ung på insidan, fastän det börjar hända saker på utsidan. Jag vet inte exakt när jag började känna mig obekväm med att lägga upp selfies på mig själv… De flesta gånger gånger skiter jag i det, blir en motljusbild i så fall. Tycker att frågan ” men varför ska jag inte?” är lika relevant som varför man ska hålla på med detta självbekräftande skit? Instagram är en app som någon hittat på (och tjänar feta pengar på) som har blivit nästan som ett livsvillkor för oss nu.

Det där med att hela tiden bekräfta för sig själv och inför omvärlden att man finns och är aktiv, är inte det en konstig sak så säg? Jag vet inte hur det är för dig men när jag bläddrar tillbaka i bildbiblioteket påminns jag ofta om bilder som vet att jag skippat att lägga upp, för att jag vid fototillfället sett på mig själv med självkritiska ögon. Nu, när jag granskar dem med lite distans, förstår jag oftast inte alls vad det var för fel på dem. För faktum är. Hur självkritisk man än är i stunden kommer man garanterat att titta tillbaka på det där fotot om 5 år och undra vad fan man gnällde på?

Jag vet inte om det beror på den ”inre satmaran” eller det sociala arvet, arbetsmarknadens bemötande, negativa erfarenheter av män med skev kvinnosyn eller ungdomsfixeringen i media- eller en kombination av inre och yttre påverkan? Men efter 40 började åldern få en central roll i olika sammanhang och kan ibland upplevas som en mental snara. Jag kan definitivt känna mig mindre självsäker än förr i rekryteringssammanhang med signaturen ”Malin 46”… eftersom jag är medveten om att många vill rekrytera yngre resurser. Trots att det borde vara tvärtom och anses attraktivt med en mogen frisk och arbetsför person med fokus och gedigen arbetslivserfarenhet? Någon som inte kommer bakis till jobbet eller kommer ta ut mammaledighet etcetera. Arbetslivet är ett exempel av många och det gör mig frustrerad att man som kvinna ska behöva känna på det viset.

Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Ibland kan man nämligen skämmas för sina inre demoner och inbilla sig att man är ensam om att känna som man gör i olika livsfaser men så är det sällan. Det märker jag när jag talar med andra kvinnor.

Därför har jag bestämt att de 4 år jag har framför mig till 50 (och även efter det såklart) ska jag omfamna mig själv i nuet – oavsett form, hårlängd, gråa hår eller fina linjer. Eller annat som kan tänkas finnas som skäl till tvivel. Nu jäklar brudar, är det dags för oss att äga livet! Sök den där utbildningen, jobbuppdraget eller den där bikinin (”som någon sagt att man inte kan ha efter 40”) eller vad det än må vara som får dig att tveka. Och posta den där selfien bara. För länge leve nuet tjejer – vi kommer aldrig att bli varken yngre eller snyggare än vad vi är just nu!. Det ska vi ha jävligt klart för oss 😉