Det är galet hur snabbt sommaren går, visst gör den! Det slog mig igår kväll när jag rastade hunden och det var mörkt redan kvart i tio. Jag har haft en bra sommar tycker jag… har både hunnit med att njutit av vädret, tränat och umgåtts med familjen och samtidigt jobbat med kreativa projekt. Jag satsar nämligen på några olika ”strängar” (läs: än så länge hemliga för sociala medier) ja, utmaningar utöver det långsiktiga målet att ställa ut med eget vernissage.

Har du tänkt på att när man anförtror sig till någon (särskilt den äldre generationen) om att man satsar på något större – en målkorg högre än jantelagens snubbeltråd, får man ofta höra … ”bara du inte blir beeesviken”…  som om man vore skör och mentalt gjord av glas. Och efteråt, om man mot allas förväntningar lyckas; ”vad var det vi saaaa?!” Nästan som om det vore andras förtjänst att man ror hem det?
I Sverige ska man nämligen tro på sig själv sådär lite lagom… det vill säga inte för lite, men framförallt får man  inte tro för mycket om sig själv. Det kan lätt misstas för ”högmodsgalenheter”.

Men satsar man (läs: som jag gör just nu)… och lägger ner all sin lediga tid, tankeverksamhet, kraft och pengar (på material). Ja, då behöver man tro jättehårt på sig själv. Annars hade man ju typ varit sinnessjuk som lade ner så himla mycket tid på något man själv inte tror på. Eller desperat hungrande efter en hobby. Tid är ju det mest värdefulla vi har tänker jag.. Och SJÄLVKLART kommer jag både bli skitbesviken och ledsen om jag inte gör det. Men jag kommer inte lägga mig ner och haverera för det. Nej, jag kommer bryta ihop en smula, borsta av mig och resa mig upp igen.  Försöka igen. Tills jag lyckas. För det gör man tillslut. I de flesta fall åtminstone. Uthållighet och envishet slår alla “framgångssagor”.

Med andra ord. Att falla på målsnöret och bli besviken ingår på framgångens stig. Livet måste få kännas. Det är bara det att färre pratar om ”misstagen” (läs: happy little accidents”) och de värdefulla lärdomarna på vägen.

När jag ställer ut ska jag göra en kreation av mina mindre bra porträtt och skulpturer och döpa den till TID.
För när man suttit 4 timmar och skapat vingar av tidningspapper tills ögonen går i kors och sedan inser att man gjort 2 högervingar (istället för två olika) kan man känna lite grann att man bara vill skrika rakt ut. Men så tar man sig en joggingtur i stället och börjar om dagen efter.

Så, tro på dig själv, fäll ut dina vingar och flyg! Metaforiskt alltså. Låt ingen annan hålla dig tillbaka. <3

Kram /Malin

min sommar, min satsning

Gör om gör rätt!