”Kände du Marie Fredriksson?” Frågade min man lite retsamt när jag blev ledsen av beskedet av den folkkära artistens bortgång. Nej, jag kände inte Marie. Jag kände inte George Michael, Prince eller Whitney Huston heller.
Jag har aldrig träffat någon av dem.

Men de har alla, så länge jag kan minnas, gjort sig närvarande med deras musik och påverkat mig under en period i livet när jag var som mest mottaglig och formbar. Så när en stjärna som Marie slocknar på artisthimlen, dör en liten del av mig. Och då en person som alltid funnits i ens medvetande går ur tiden, påminns vi om vår egen dödlighet. Framförallt blir vi påminda om att vi inte får glömma bort att leva, när vi kan… Det finns något både vackert och ödesdigert i det.

Jag skulle kunna peka på massvis med tillfällen under uppväxten vid vilka jag berörts av Roxette och Marie Fredrikssons musik. Men jag kommer ihåg speciellt ett tillfälle, när jag var på en fjällsemester med min familj och äventyret (läs: piståkningen) jag hade blivit lovad istället mynnade ut i en seg och tråkig längdskit(d)semester.
Jag minns hur jag självömkande och på ett mycket melodramtiskt vis, tog nycklarna och demonstrativt låste in mig i den iskalla bilen, frös och lyssnade på Roxettes So far away på högsta volym och trånade efter min dåvarande (och allra första) pojkvän. Jag var så kär. Så oreserverat förälskad som bara en 16 åring kan vara.

Jag är en känslosam person och har alltid varit. Och när jag var ung var ALLA känslor och intryck jättestarka. Och att vara kär för första gången är mäktigt. Man ska definitivt inte förringa en tonårsförälskelse även om den är omogen… för jag vet faktiskt inte om en mer mogen kärlek nödvändigtvis är mer sann?  Faktiskt kan det nog vara tvärtom, eftersom det är så många andra parametrar på ”checklistan” som ska ringas in i ett vuxet val …

När man är 16 skiter man fullständigt i vad omgivningen tycker eller vad hen har för ambitioner senare i livet. Det enda man är uppfylld av är stunden och attraktion – att hen får en att skratta och må bra. Precis som när man sedan gör slut. Då finns det inget värre. Det är en känslostorm åt alla håll.

Med åren mattas det där av. Vatten rinner under broar, lock läggs på och saker sopas under mattan. Man blir blasé. Uppgiven. Trött. Ingenting känns nytt. ”Ben there, dan that”, efter en viss tröskel i livet tycks det mesta att gå på repeat. Man slutar leva lite i sänder.

Så, det är faktiskt inte konstigt att man sörjer när en stjärna slocknar, vars musik har berört ens hjärta med full kraft… och varit med en som en “osynlig stöttepelare” (och ibland “stjälpare”) genom allt det där starka. Musik har en stor inverkan på våra liv. Så är det bara.

“Nothing compares 2 you”

Det finns ingen (ny) artist i dag eller ny musik som berör mig länge på det viset som musikinkonerna (du vet vilka jag menar) gjorde på 80-90-talet. Vissa lever fortfarande, många är tyvärr avlidna. Men den musik som nyproduceras i dag av gamla gardet, ta Madonna som exempel, har varken samma klang eller själ. Den ger mig varken gåshud eller tåröga. Den nya tiden är up fuckad. Musikaliskt och filmiskt (och på alla möliga tänkbara vis) var det bättre förr.

Med det sagt, vila i frid vackra Marie… du lilla sparvöga… med de bruna ögonen. Flyg över sälla jaktmarkers äng, på den ständiga resan. Tack för alla kloka texter och för all fantastisk musik. Tack för att du talat till mig genom din musik, ensamma stunder när jag behövt det som mest. Things will never be the same utan dig.

Jag lovar att gör ditt liv rättvisa genom att  försöka blomma … och fortsätta drömma, så länge jag känner liv.