“Det är vad det är, och du är inte starkare än din svagaste länk.” Det är två insikter som gjort sig påminda under de senaste veckorna, och vuxit sig ännu starkare under helgen. Senast fredags kom jag på mig själv med att susa ut till Allt För Hälsan-mässan i taxi, utan frukost i magen. Hade suttit in i det sista med en deadline till en debattartikel om företagsfriskvård, och vikten av hälsosamma rutiner …  Och hur konditionsträning mitt på dagen (ger det bästa skyddet för hjärnan mot stress) och glömde således tid och rum. Emilia Arvidsson, moderator på scenen Pratbubblan, räddade mig med en banan. Snacka om att kasta sten i glashus, googlar du “skomakarens barn” får du säkert upp en bild på mig, haha!

Under de senaste tre veckorna har jag känt mig rätt stressad. Det finns två varianter av stress – positiv och negativ: Stressen som framkallar blodsmaken i munnen när jag ska upp på scenen och ta på mig en roll som jag inte är trygg med – det är den jobbiga varianten.

Adrenalinpåslaget/ruset jag får under kreativa processer, pulsen som gör att jag ligger sömnlös och antecknar kom i håg-lappar (och skriver bokmanus) på nätterna – det är den positiva stressen. Men oavsett skepnad är konsekvensen av stress densamma: Jag hamnar lätt i obalans med träning och mat, när jobbet får för mycket fokus –  som jag blir partiet mellan nyckelbenen och hjässan. Efter veckor av slarv mår jag inte så värst bra och känner mig som en bluff – “hälsoprofeten” som inte lever som jag lär. Lite som jag känner mig nu. 😉

Den senaste månaden har varit fullmatad med roliga aktiviteter: Pressfrukost för Kea Bageri (positiv stress, blandad med lite scennervositet) , förkylning och längre träningsuppehåll som avlöstes med Ullevi Arena Challenge (jobbigt mentalt inför loppet, men kul efteråt) , träningsevent med Abilica (sånt är alltid lite nervöst) och Allt För Hälsan-mässan och upp på hästen (scenen) igen. Och på det har det varit resdagar och mycket jobb – och på det olika typer av events, både på dag- och kvällstid. Ta helgen som ett talande exempel: I fredagskväll tv-kommenterade Mårten på Rumble of the Kings-galan medan Juli var med mig, lördag var det mässa och igår passade vi barn från morgon till kväll. Det har gått i ett!

Sånt vi kvinnor gör, men inte gärna pratar om

Legotävling om “högst torn”.

Under de här uppskruvade veckorna har jag börjat äta jättemycket godis: Dels för sockerkickarnas skull och dels för att socker verkar som en snuttefilt i stunden, precis skräpmat och vin. Känner mig helt skumtomte-ifierad, och har svullat skumtomtar så att det räcker till för både jul och nyår. Och jag är fortfarande förkyld: Ett tecken på dålig återhämtning och lite näring. Så i dag är det sockerstopp för mig. Inte för alltid, men för ett bra tag framöver.

Hade önskat att det fanns en sundare “quick fix” jag kunde ta till med under perioder när det blir så här. Träning såklart (lättare sagt än gjort att få till i stundens virrvarr) Och långa härliga hundpromenader. Men låt oss vara mänskliga för en stund: Du känner säkert igen dig i hur det kan bli, när man hamnar i obalans? Vi har (nästan) alla våra “snuttefiltar” och oönskade reflexmässiga beteenden som vi tar till med, när vi hamnar i ofas. Sånt vi (nästan) alla gör, men inte riktigt vill stå för. 😉

Med mig själv och den senaste tidens scenarie som inspirationsunderlag, har jag och Josefine Bengtsson tagit initiativet till en Nyårsöverraskning. En gåva till dig och alla er läsare som, åtminstone stundom, kan känna igen dig i ovanstående rader. På torsdag ska vi sätta det projektet i spel. Uppföljning kommer. 😉

Och kom i håg (jag också) att det kommer alltid komma fler deadlines, men du har bara en kropp. <3

Här kommer ett par bilder till från helgen som Katriina Mäkinen har tagit …

Sånt vi kvinnor gör, men inte pratar om

Du har allt att tjäna på att ta livet lite mer med en klackspark.

Sånt vi kvinnor gör, men inte pratar om

Här tillsammans med en av mina finaste läsare <3