Heja Sarah Sjöström, vad grym du är!  OS-guld och nytt världsrekord vild ringa åldern 22. Själv funderar jag på att ta om Baddaren Grön (doppa hakan och båda öronen fem gånger) kontra “alla” andra atleter som testar fenorna i olika swimrun runt om i landet – Stockholm Swimrun, Ö till Ö, Kalmar Swimrun, you name it! Det finns hur många lopp som helst kommer du upptäcka när du googlar på “swimrun”.

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (& heja Sarah Sjöström)

Heja Sarah Sjöström! <3

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (&amp; heja Sarah Sjöström)

Eller så kan jag buda hem alla simmärken på en gång för en spotsttyver på Tradera! 😉

Vattengympa och simning är ju två toppenbra motionsformer. Du aktiverar hela kroppen samtidigt som det är skonsamt för kroppen. Många som rehabtränar simmar eftersom att det avlastar leder och ligament. Även grym träning för gravt överviktiga.

Igår kväll när jag låg vaken och inte kunde somna, flydde mina tankar till den begåvade Sarah Sjöström. Vi har träffats på en middag vid ett tillfälle och mitt intryck av henne är att hon är en ödmjuk och trevlig tjej.

Funderade även på varför jag själv inte är mer torsk på simning? (Utöver det där att jag tycker att badhusmiljön känns bakteriehärd och direkt motbjudande) Jag som till och med är utbildad vattengympaledare. Det här är vad jag kom fram till …

Mina tre mest avgörande simmarminnen:

1. Båtliv och hajskräck (barndomstrauman)

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (& heja Sarah Sjöström)

Mitt första starka minne av djupt (mörkt) vatten är från förskoleåldern. Det traumatiska ögonblick när mina superpedagoger till föräldrar i all välmening gjorde mig till “hajbete”, genom att dra mig runt segelbåtens skrov med en lina runt magen. Som en tepåse. Och jag som på riktigt var rädd för VITHAJAR i Mälaren efter att ha sett “Hajen” en gång för mycket. Eller var det Ett med naturen? Kommer inte längre ihåg så noga. Mest att jag fruktade för mitt liv.

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (&amp; heja Sarah Sjöström)

Tepåsen-Mallan höll hårt i årorna då det begav sig. “Får det vara lite afternoon tea?” Kanske DÄRFÖR jag aldrig blivit någon yogis och tedrickare? Där har vi det! Trauma från barndomen. Tack mamma och pappa. För allt. Vet att ni menade väl.

2. Tröttsam motionssim i stim (simmade mig trött)

Mitt andra möte med vatten som jag minns, var under gymnasieålder och självvalt. I tonåren var det tyvärr viktigare för mig att vara smal än att få betyg. Åt morötter till lunch och motionssimmade i min slitna adidas-baddräkt flera kilometer och flera mornar i veckan innan skolan. Det var jag, pensionärerna och en lokalkänd och solariefräst bög “Håkan”, som var järnstimmet och tillräkligt motiverade för att simma klockan 06.00 på morgonen. Och jag gjorde det ofta och året om, under hur många år? På den tiden kunde jag sticka ut klockan 05.30 och köra backintervaller alldeles själv. Var är den drivkraften NU, när jag behöver den, undrar jag?

Internationell karriär i blå skäms-t-shirt

När jag var i Sarah Sjöströms ålder, tvingades jag och min kompis Anna-Carin ut på en Norgeturné (Stavanger, Arendal och Oslo) för att sampla dambindor i ett slags arbetsmarknads-introduktionsprogram. Eller ett kommunalt ungdomsutnyttjarprogram snarare! I min CV står det att jag “arbetat internationellt” mer än en gång.

Kommer i håg hur jag och A.C försökte tona ner det där med att vi samplade genom att säga så lite som möjligt till våra vänner. Och då det var känt att att jag och “A-C” gått till final i en lokal Fröken Sverige-deltävling (som jag vann, men inte gjorde någonting av) trodde flera att vi filmade välbetald bindreklam istället för att stå i smurfblå pissfula t-shirt i livsmedelbutiker och truga gratis “dame bind och truseinnlegg” på norskor. (Tur att inte sociala medier fanns på den tiden. Nuförtiden går ju ingenting att preskibera, skämsminnena lever för alltid vidare på nätet.)

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (&amp; heja Sarah Sjöström)

Får det lov och vara ett truseinnlegg? Alltid på topp. Always. 😉

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (&amp; heja Sarah Sjöström)

Anna-Carin kommer att älska mig för det här, haha! Always ultrakul. 😉

Både jag och “A.C” var träningsfantatiker och morgonpromenerade varje morgon innan vi slussades ut i grupp till livsmedelsbutikerna. Vi “krävde” även tillgång till hyrbil för att få komma i väg och träna på kvällarna efter jobbet. Vid ett av dessa historiska tillfällen, råkade vi (stressade på väg från gymet) ta genvägen i mörkret med hybilen utför en två meters hög lastkaj och överlevde. Anna-carin åt rödflaggad medicin så det var jag som fick köra. Det beställdes nya motorfästen från Tyskland och ingen blev arg på oss. “Allt gott slutet gott”, för att göra en lång och hysterisk berättelse mycket kort.

Swimrun, hajskräck och norsk badkultur (&amp; heja Sarah Sjöström)

Den här bilden tyckte vi var jätte jätterolig som du säkert förstår. “Mästerbilföraren i sneakers”.

3. Norsk kultur, trendspaning och “svomme i badhette” (kulturkrock och simma på tid)

Vi upptäckte att mycket kring träningsutbudet och tillvägaggångssättet var annorlunda i Norge. Det var en träningskultur helt olik vår. När vi skulle motionssimma på badhus fick man betala entréavgift per trekvart, vi tvingades simma med badmössa och det var förbud mot att raka diverse kroppsdelar i duschen. De hade till och med en ajabaja-inte-raka-benen-polis som vankade av och an och blängde misstänksamt undertiden du duschade. Har ett starkt minne av hur jag kommer sisten in i badhuset och letade efter mina kompisar … I bassängen simmde det runt ett gäng badmössebeprydda “kärringar” men ingen av mina vänner syntes till?  Ända tills en av dem, Anna-Carin, vänder sig om och ropar “Kommer du någongång i eller??? Klockan tickar förfan!!!”

Velkommen til vår badehus!" Tänkt att idén till Muskler av plysch och Flodis planterades redan DÅ?

Velkommen til vår badehus!”
Tänkt att idén till Muskler av plysch och Flodis planterades redan DÅ? 😉

Hälsogurun Anna-Carin åt ketchup på popcorn och var dödligt kär i en italienare. Vi lyssnade på "Burnin" med Cue på repeat och grät. När man var 22 någonting var man ju typ förälskad mest hela tiden trodde man.

Anna-Carin åt ketchup på popcorn och var dödligt kär i en italienare. Vi lyssnade på “Burnin” med Cue på repeat och smågrät. När man var 22 någonting var man ju olyckligt kär mest hela tiden. Liksom olyckligt kär i kärleken.