Igår sprang jag terrängloppet Uppsalaruset som under banans 10 km erbjöd tuffa utmaningar av vattenhinder, branta backintervallet och snårig terräng. När jag sprang där undrade jag vad det är som får oss att betala pengar för att delta i kollektivt självplågeri?

Du klarar mer än du tror

Mitt svar på det är självförtroendekicken du får av upplevelsen av att du klarar mer än du tror.

Jag hade aldrig tidigare sprungit ett lopp med vattenhinder och hade ingen aning om hur min kropp skulle reagera på det svinkalla vattnet. Det första vattenhindret kom redan efter två kilometer. Det var ner och i med hela kroppen. Allt utom huvudet. Vi hade inga våtdräkter på oss utan sprang vidare i blöta kläder.

Bara så du förstår, jag är en riktig fryslort som drar på mig underställ svala kvällar i juli och badar endast på sommaren i Sverige om det är tropisk värme i havet. Men ingår man i en hord med taggade tävlingsinriktade löpare, ja det är klart man hoppar i. Man vill ju inte vara en fegis.

Jag hade nog trott att kroppen skulle domna bort en aningens av det kyliga vattnet. Men adrenalinruset och ilskan av det kalla vattnet fick benen att fortsätta springa. Jag till och med kände mig stark.

Gårdagen igår blev festlig och på marginalen, galopperade in på parkeringen bara några minuter innan start. Helt och hållet riddaren Erhard och hans vita springares förtjänst. Så tack för det.
Mitt eminenta springsällskap bestod av Sofie Ljung och Pelle Engerfors, två personer från sociala medier jag aldrig träffat IRL förut. Så vi skojade om att vår nyfunna bekantskap aldrig skulle kunna bli skitigare än hur den inleddes. Pelle hävdade dock att det trodde han att den kunde. Jag lämnar den kommentaren öppen för fri tolkning.

Sofie, som är ambassadör för Proteingröt och har sprungit åtskilliga lopp av det extremare slaget sa efteråt, att loppet vi sprang igår upplevdes mer utmanande än Stockholm Marathon. Det längsta lopp jag sprungit är en halvmara så jag kan inte uttala mig om det.

Reflektioner om loppet

Det jag däremot KAN uttala mig om är det undermåliga arrangemanget. Utöver uppvärmningen, den sponsrade medaljen och godispåsen i mål förstår jag inte vad vi betalade för?

Det fanns ingen energipåfyllning längs spåret, vilket man hade behövt efter nerkylningen om inte annat. Sträckan var inte heller utmärkt med kilometer så man visste inte hur långt man hade sprungit. Ingen av volontärerna kunde svara på frågan ”hur långt är det kvar”. När du springer nerkyld kan det vara trevligt att veta hur långt kvar det är in i mål så man kan disponera sina energireserver. Väl i mål fanns det ingen värmestuga eller tält där man kunde byta om. Men det mest anmärkningsbara var att barnens lopp gick av stapeln först, därefter fick barnen sitta nerkylda och vänta på sina föräldrar. Ombytta under värmefilt såklart, men ändå.

Nej, Uppsalaruset är inget lopp jag tänker lägga pengar på igen.

Nästa lopp jag springer är Höstrusket 6 november. Även det 10k. Och på land. Då vore det lite kul att kanske kunna få till ett PB. Vi får se.

 

Terränglopp: Du klarar mer än du tror

Jag i mål efter 10 kilometers kyla och gegga.

Terranglopp: Du klarar mer än du tror

Jag kände mig jäkligt rutinerad som hade med mig en weekendväska med ombyte. Underställ, skidoutfit och ytterjacka. När man fryser in i bara märgen går det inte att klä sig varmt nog.

Terranglopp: Du klarar mer än du tror

Påpälsad och på väg hem. Kvällen bjöd på filmmys med brorsan och brorsönerna.