Tjenixen! Hoppas att torsdagen startat på ett anständigt sätt? Statistiken säger att gårdagens inlägg om ”löpning i snigelfart” inte blev ”årets hit”;-) Men oroa dig inte, jag ska inte börja träningsblogga igen (när det redab är så många som gör det så mycket bättre och mer otvunget än jag) eller plåga dig med ständiga inlägg om mitt ”nya härliga sockerfria liv”. Min drivkraft ligger inte i det … Och ska jag vara ärlig tycker jag det är oerhört befriande att ”slippa” vara träningsexpert och det ständiga uppdaterandet från gymmet. Numera låter jag de flesta träningsrundor vara mobilfria. Träning kan faktiskt ha hänt ÄVEN om det inte syns på Instagram 😉

Men du får hålla tummarna för mig att jag fixar de här tre månaderna i mitt liv i exil från vin och socker. Ibland är det enda jag vill att dricka vin. Som i går, när jag  hade en sådan där dag åter IGEN, när jag fick ”psykbryt” och på riktigt inte förstod hur jag skulle få ihop livet. Upplevde en enorm inre stress och var det sämsta tänkbara lunchsällskapet till stackars Tessan och fick jättedåligt samvete efteråt.

I dag känns det lite bättre, men dagar som igår ifrågasätter jag mina prioriteringar och vad jag väljer att lägga tiden på. Du vet det här med syfte och målsättningar. VAD exakt är det som får mig att så jättegärna vilja ge ut ytterligare en bok (den här gången en receptbok på salladsdjur för förskolor) Lägga ner en massa tid på att mejla och ringa förlag, när jag VET med facit i hand hur vansinnigt svårt det är att sticka ut i bokhandeln? Det är ytterst få förunnade som blir stjärnförfattare och tjänar stora pengar på böcker …

Så vad är syftet och HUR vettigt är det på en skala mellan 1-10, att att jag lägger en massa energi på detta just nu, medan Mårten sliter hårt på jobbet? Livet är kort. Det har jag insett nu. Det är inte helt fel att stanna upp mellan varven och rannsaka sig själv. 

Kram //Malin